en tung dag.
Hejsan alla ni som läser :) !
Nilla som skriver detta inlägget också, Tess har lovat att bli bättre på att skriva så det kommer ett inlägg från henne inom väldigt kort framtid!
Skolan började igår, riktigt jobbigt. Men jag var där iallafall. Men idag missade jag skolan, jag vaknade vid halv fem idag och kände mig helt förstörd. Jag mår piss idag! Får hoppas på att det går över snart.
Allt är så jobbigt med Vincent och det. Han var inne på msn för ett par dagar sen, jag övervägde om jag skulle skriva till han eller inte. Men varför ska jag skriva till honom? Det är ju han som är svinet och det är hans förlust, inte min. Och som dom säger, Var inte ledsen för att det är över, var glad för det vi hade istället! Men det är fan inte det första man tänker när man går ut ur ett förhållande. ''Åh, men vi hade iallafall det bra ihop! Så jag är inte så ledsen för att det är slut.. Vi fick fina minnen iallafall''.. Nej nej, så funkar det inte. Som mamma sa Förlorar man en återstår tusen andra! Det är inte heller någon bra tröst precis, men vad är en bra tröst? Jo, att det är den andra personen som är svinet och inte jag. Det är ju faktiskt det man vill höra i stort sett. Men men..
Sitter just nu och lyssnar på lite musik och helt plötsligt kommer Creedence upp på min spellista. Have you ever seen the rain? Mycket bra låt enligt mig iallafall. Jag tänker alltid på pappa när jag hör denna låten, jag har växt upp med den med andra ord. Pappa lyssnar ju bara på sån musik. Jag har inte träffat min far på flera månader! Hans fru har psykat honom! Hon är typ svartsjuk på mig, hans egen dotter. Hon blev arg på han en gång och skrek: Du älskar henne mer än mig, fan för dig! Jag menar.. Det är väl klart att man älskar sitt barn mest i hela världen? Hon kan inte bli arg för det liksom! Idiot!
Alltså jag har börjat känna mig lite smådeppig den sista tiden, men jag gör allt för att hålla humöret uppe och även masken om ni fattar vad jag menar. Jag vet inte vad som kommer hända.. Jag låter bara tiden göra sitt. Jag har inga drömmar kvar känns det som, jag börjar känna mig mer och mer apatisk. Jag bryr mig liksom inte. Det finns inget som riktigt rör mig i ryggraden. Visst blir jag arg och ledsen för saker ibland men sen efter ett par dagar är det som att det aldrig har hänt. Allt bara flyter på och jag bara hänger med. Jag känner mig verkligen som en i mängden. Man är ingen speciell, efter man har dött är det som man aldrig har existerat. Folk sörjer en ett tag sedan är man bara ett minne blott. Om ens det. Om hundra år är jag död sen långt tillbaka och ingen kommer ha en aning om att jag har bott i denna lägenheten eller att jag ens har funnits. Döden skrämmer mig till max! När jag tänker på att man kommer bli gammal och förr eller senare dö blir jag livrädd! Jag kan inte tänka på det för min hjärna spårar ut då!
Allt är bara en enda stor röra. Man kommer ingenstans, ingen lyssnar eller bryr sig. Det är en sjuk värld vi lever i, en värld som har makten att förstöra människors liv och även ta dom!
Nilla som skriver detta inlägget också, Tess har lovat att bli bättre på att skriva så det kommer ett inlägg från henne inom väldigt kort framtid!
Skolan började igår, riktigt jobbigt. Men jag var där iallafall. Men idag missade jag skolan, jag vaknade vid halv fem idag och kände mig helt förstörd. Jag mår piss idag! Får hoppas på att det går över snart.
Allt är så jobbigt med Vincent och det. Han var inne på msn för ett par dagar sen, jag övervägde om jag skulle skriva till han eller inte. Men varför ska jag skriva till honom? Det är ju han som är svinet och det är hans förlust, inte min. Och som dom säger, Var inte ledsen för att det är över, var glad för det vi hade istället! Men det är fan inte det första man tänker när man går ut ur ett förhållande. ''Åh, men vi hade iallafall det bra ihop! Så jag är inte så ledsen för att det är slut.. Vi fick fina minnen iallafall''.. Nej nej, så funkar det inte. Som mamma sa Förlorar man en återstår tusen andra! Det är inte heller någon bra tröst precis, men vad är en bra tröst? Jo, att det är den andra personen som är svinet och inte jag. Det är ju faktiskt det man vill höra i stort sett. Men men..
Sitter just nu och lyssnar på lite musik och helt plötsligt kommer Creedence upp på min spellista. Have you ever seen the rain? Mycket bra låt enligt mig iallafall. Jag tänker alltid på pappa när jag hör denna låten, jag har växt upp med den med andra ord. Pappa lyssnar ju bara på sån musik. Jag har inte träffat min far på flera månader! Hans fru har psykat honom! Hon är typ svartsjuk på mig, hans egen dotter. Hon blev arg på han en gång och skrek: Du älskar henne mer än mig, fan för dig! Jag menar.. Det är väl klart att man älskar sitt barn mest i hela världen? Hon kan inte bli arg för det liksom! Idiot!
Alltså jag har börjat känna mig lite smådeppig den sista tiden, men jag gör allt för att hålla humöret uppe och även masken om ni fattar vad jag menar. Jag vet inte vad som kommer hända.. Jag låter bara tiden göra sitt. Jag har inga drömmar kvar känns det som, jag börjar känna mig mer och mer apatisk. Jag bryr mig liksom inte. Det finns inget som riktigt rör mig i ryggraden. Visst blir jag arg och ledsen för saker ibland men sen efter ett par dagar är det som att det aldrig har hänt. Allt bara flyter på och jag bara hänger med. Jag känner mig verkligen som en i mängden. Man är ingen speciell, efter man har dött är det som man aldrig har existerat. Folk sörjer en ett tag sedan är man bara ett minne blott. Om ens det. Om hundra år är jag död sen långt tillbaka och ingen kommer ha en aning om att jag har bott i denna lägenheten eller att jag ens har funnits. Döden skrämmer mig till max! När jag tänker på att man kommer bli gammal och förr eller senare dö blir jag livrädd! Jag kan inte tänka på det för min hjärna spårar ut då!
Allt är bara en enda stor röra. Man kommer ingenstans, ingen lyssnar eller bryr sig. Det är en sjuk värld vi lever i, en värld som har makten att förstöra människors liv och även ta dom!
Kommentarer
Trackback
